Åtgärder mot extremaveln måste vidtas

Sveriges Veterinärförbund har under årets första halva blivit kontaktat av medlemmar som reagerat över extrem exteriöravel hos olika hundraser. De praktiserande veterinärerna ser en mängd exempel på fall där hundar utsätts för skada eller lidande på grund av rasstandarder och domarbedömningar som premierar ofysiologiska utseenden hos hundarna.

Sedan många år tillbaka har sådana problem noterats hos vissa raser. Det gäller t ex de brachycefala hundarna där rasstandarden stimulerar såväl bettanomalier som andningsproblem. Vidare har det länge konstaterats att vissa raser har återkommande förlossningsproblem, som regelmässigt leder till kejsarsnitt. Det gäller småväxta raser som bostonterrier och bulldoggar, med stort huvud hos valparna och smalt bäcken hos tiken. Andra kända problem är raser med oskyddade ögon och ögon vars storlek, form eller placering kan leda till skador och lidande.

Tyvärr verkar trenden mot allt mer extrema utseenden hos hundar förstärkas snarare än försvagas. Rasen shar pei var länge inte tillåten i Sverige, men är nu på frammarsch. Många av deras valpar har så stora problem med entropion att de kan få omfattande granulom på hornhinnorna. För att förhindra detta "tackas" de, dvs man viker kirurgiskt ut övre och undre ögonlocken. Ibland måste även huden på hjässan dras ihop med temporära suturer.

Rasen basset hound utgör ett annat exempel där rasstandard och domaromdömen går tvärt emot ett avelsarbete som stimulerar möjlighet till naturligt beteende. På en svensk avelsförenings hemsida avbildas en basset som rasföredöme och som topphund 2005. Hunden är framavlad så att den inte kan röra sig utan att släpa magen i marken.

Listan på andra skade-/sjukdomsframkallande rasideal kan göras lång, t ex extremt mycket skinn hos mastino napoletano, extremt hängande undre ögonlocket hos newfoundlandshund, extremt långa och tunga öron hos cockerspaniel, extremt mycket "räkstjärt" och vinklade haser hos schäfer, extremt raka bakben hos chowchow osv.

Frågan om när övertolkningar av en vagt skriven rasstandard blir en fråga om djurskydd, blir allt mer aktuell. Landets veterinärer får allt oftare korrigera onaturliga kroppsformer och fysiologiska anomalier som lätt hade kunnat förebyggas genom en sundare avel och en bearbetning av rasstandarder från domare och uppfödare.

Svenska Kennelklubben vill enligt sina stadgar främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. I ett berömvärt utspel 1996 sade sig SKK vilja initiera en diskussion om rasstandarderna och tolkningen av dessa för vissa hundraser. Sådana överdrifter i hundars utseende som kan leda till hälsoproblem skulle enligt ett pressmeddelande från SKK den 2 maj 1996 inte premieras - varken på hundutställningar eller i avelssammanhang.

Verkligheten idag, tio år senare, ser tyvärr annorlunda ut. De extrema avelsidealen har starkare fotfäste än någonsin, och hundarna blir lidanden.

Veterinärförbundets djurskyddskommitté har diskuterat frågan, och hoppas nu att SKK återupptar sitt arbete för stoppa den pågående extremaveln. Veterinärförbundet deltar gärna i diskussioner eller aktiviteter för att förändra utvecklingen, men anser att dagens utseendefixering inom svensk hundavel gått så långt att kraftfulla åtgärder måste vidtas.

Johan Beck-Friis 
Ordförande för SVF:s djurskyddskommitté