En ny generation veterinärer

Veterinäryrket är liksom många andra professioner under ständig utveckling och påverkan från omvärlden. Det är bra, eftersom det tyder på en levande samhällsdialog och en engagerad yrkeskår. Det ställer dock krav på anpassning och omställning från både etablerade veterinärer och från den kommande generationen, när dessa gruppers ibland olika synsätt möts.

I detta nummer av veterinärtidningen beskriver reportaget hur veterinärstudenter reagerat på brister i djurhållningen vid SLUs nya försöksanläggning Lövsta utanför Uppsala. En grupp studenter, som visserligen inte representerar majoriteten av studentkåren VMF men samtidigt inte är försumbar, tog det obekväma beslutet att anmäla och offentligt kritisera sin undervisningsanstalt. Känslan för djurens välbefinnande vägde tyngre än den egna tryggheten och risken för uttalade eller outtalade sanktioner från veterinäretablisemanget runt omkring.

Poängen är inte om de anmälande studenterna gjorde rätt eller fel, poängen är att de valde att agera utifrån en personlig övertygelse att veterinärens viktigaste uppgift är att skydda djuren. Samma signaler kom i samband med att veterinärförbundet arrangerade sin årliga välkomstinformation till de avgående studenterna i årskurs 6 i januari i år. Förbundet bjuder på kaffe och smörgås till de blivande veterinärkollegerna, och av 61 närvarande studenter valde 22 att beställa en vegetarisk smörgås. Dessutom var det några av icke-vegetarianerna som inte ville ha kyckling- eller griskött på sin smörgås.

"Den gamla skolans" veterinärer reagerar starkt och menar att man inte kan vara veterinär och vegetarian på samma gång. Veterinäryrkets existens bygger till stor del på att vi har en levande animalieproduktion där man också måste slakta djur. Det finns dessutom ett viktigt djurskyddsvärde i att kunna avliva svårt sjuka eller allvarligt skadade djur på ett smärtfritt sätt. Ingen vill säkert se våra mjölkkor ligga och självdö i hagarna av ålder eller obotliga krämpor.

Samtidigt menar en växande del av den nya generationens veterinärer att man visst kan vara både veterinär och vegetarian/vegan. Man har valt yrket på grund av intresse för omsorgen om djuren snarare än för att stötta lantbruksnäringen.

Vi kan som individer gilla eller ogilla den här utvecklingen. Men det är viktigt att vi inser att den sker och att vi hittar samarbetsformer som gör att vi ändå kan hålla ihop yrket. Förståelse för den andra sidans tankesätt och argument är ett första nödvändigt steg för att finna samförstånd, både hos veterinärer med "traditionella" värderingar och hos dem som inte vill äta kött. Genom att lyssna på varandra och undvika generella fördömanden av motpartens idéer kan veterinärkåren utvecklas på ett positivt sätt. De generationsskillnader som idag ses bland landets veterinärer kan då bli en styrka istället för en svaghet för kåren.

Johan Beck-Friis
Informationschef, SVF