2011-12-20

Tveksamhet kring delegerad behandling

Frågan om delegerad behandling ligger högt på fleras agendor: kompetens, risk för felbehandlingar, ansvar, resistensutveckling etc är tankar som florerar. 

Det är nästan ett år sedan Jordbruksverkets föreskrifter om behörigheter för djurhälsopersonal sjösattes. Bakgrunden till dessa är att de personer som utför ingrepp på djur ska besitta rätt kompetens och samtidigt ta ansvar för de åtgärder som utförs. För oss veterinärer är kompetens och professionalism självklart och något vi med vår legitimation ges möjlighet att utveckla och fördjupa. Vi genomgår en lång och krävande utbildning för att tillåtas stå på det fundament som ger oss möjlighet, men också tillstånd att, via kunskap om patologi, kausalitet, farmakologi, medicin, kirurgi etc ställa diagnos och utföra lindrande eller kurativa åtgärder.

Legitimation ger oss också skyldighet att ta juridiskt ansvar för våra behandlingar. Legitimationsbegreppet inom djurhälsoområdet har nu spritt sig till djursjukskötare, hovslagare och sjukgymnaster som verkar inom djursjukvården. Vårt uppdrag som veterinärer innefattar hjälp till djur och människor. Vi lindrar och botar sjuka djur, ger stöd åt djurägare samtidigt som vår kompetens inom området emerging diseases ger hjälp åt mänskligheten. Genom vår kompetens ordinerar vi behandlingar innefattande t ex antibiotisk terapi. Det senare under beaktande av de konsekvenser vi nu ser tona upp sig på resistenshimlen. 

Att i denna fas i medicinens historia ge stöd åt delegerad behandling som initieras av djurägare som lärt sig att känna igen vissa symtom och har tillgång till bland annat antibiotika känns märkligt. Vi veterinärer, utbildade för att kunna ställa diagnos och ordinera rätt terapi, bör analysera, noggrant och upprepat, vilka risker för djurskydd, smittspridning och bidrag till utveckling av antibiotikaresistens som tas vid delegerad behandling av det slag som t ex ViLA-projektet beskriver. Jag är inte säker på att en delegering till djurägare att besluta om diagnos och insättande av t ex antibiotikabehandling på djur vars symtom överensstämmer/liknar något som de lärt sig under en kortare introduktion är den bästa vägen. 

En fråga som det inte finns utrymme att utveckla i denna ledare är ansvaret vid användning av de läkemedel som finns/kommer att finnas i djurbesättningarna, sannolikt den förskrivande veterinärens. En annan fråga är hur försäkringsbolagen ställer sig till skador som uppkommer vid delegerad behandling. I dag grisar, i morgon kor - vilket djurslag kommer härnäst?

Det är vår uppgift att utifrån vår kompetens kritiskt granska den diskussion som nu pågår. Kan vi i dessa tider godkänna en process som medger insättande av behandlingar utan att den föregåtts av ett professionellt diagnosställande? Veterinärerna ska finnas med som en viktig och integrerad del av den moderna animalieproduktionen och tillåtas ta ansvar för den professionella hjälp och service vi kan ge. Frågan är om delegerad behandling är den rätta vägen.

Anders Forslid
Vice ordförande SVF