Införsel av djur medför införsel av sjukdomar

Veterinärtidningen har på ledarplats tidigare i år uppmärksammat den accelererande smugglingen av hundar från Östeuropa, och de smittskyddsrisker detta medför. Ett annat, inte lika uppmärksammat fenomen, är ökningen av legalt införda gatuhundar från främst Sydeuropa. Enligt kontakter från praktiserande veterinärer till veterinärförbundet upplevs förekomsten av ”adopterade” gatuhundar ha ökat kraftigt under det senaste året. Samma uppfattning framför Svenska Djursjukhusföreningen genom sin ordförande Ole Frykman. Eftersom införseln av hundar från Spanien, Portugal, Grekland med flera EU-länder i Sydeuropa är fri så länge vaccinations- och avmaskningskraven uppfylls, finns ingen objektiv statistik över hur många djur som verkligen förs in varje år.

Problemet med gatuhundarna är att de kommer från en miljö med extremt högt smittryck, samtidigt som de under sin tid i ”det fria” inte fått någon smittförebyggande vård. Detta avspeglar sig hos de djur som får ett nytt hem i Sverige, genom att många bär med sig sjukdomar hit. Antalet fall av t ex leishmanios har ökat dramatiskt på landets veterinärklinker under de senaste åren. Fram till år 2000 var det bara 0–3 rapporterade fall per år, för att komma upp i 27 rapporterade fall 2003 och 13 fall 2004. Antalet fall rapporterade till SJV hittills under 2005 är 16, och de lär bli fler.

Så sent som i början av oktober ringde en uppgiven veterinär till veterinärförbundet och meddelade att han nu hade sitt tredje leishmaniosfall på ett år. Hunden hade bara tre dagar innan veterinärbesöket kommit från Spanien som ”adopterad” gatuhund, men uppvisade långt framskridna symtom på leishmaniainfektion. Djuret var avmagrat, hade förstorade submandibularlymfknutor och sårigheter på öron och nosrygg. Djurägaren hade fått med sig örondroppar för ”soleksem”, men ett blodprov visade mycket höga antikroppstitrar mot Leishmania infantum.

Det har sagts förut men förtjänar att upprepas: de importerade gatuhundarna medför såväl smittskyddsmässiga som djurskyddsmässiga problem. Leishmanios liksom leptospiros och andra tänkbara sjukdomar som hundarna kan föra med sig är dessutom zoonoser. Att hävda att aktuella vektorer inte finns i Sverige och smittorna därför inte kan spridas här är dumdristigt. Det introduceras kontinuerligt nya mygg- och flugarter även i vårt land, och förr eller senare dyker det upp en art som kan sprida leishmaniaparasiten till människa och andra djur.

Eftersom införseln av gatuhundarna är laglig, och dessutom ofta romantiseras och uppmuntras i media, står veterinärkåren här inför ett stort pedagogiskt problem. Vi måste dock vara lika tydliga med riskerna kring gatuhundar som med riskerna kring smuggelhundar. Det finns oönskade svenska hundar som behöver nya ägare, dit man kan rekommendera människor som vill ta hand om djur i nöd. Det finns också seriösa organisationer i gatuhundarnas länder som omplacerar djuren i det egna landet, dit man kan skänka pengar om man vill hjälpa de utsatta hundarna. Den sämsta lösningen är att flytta gatuhundarna och deras mikroorganismer till Sverige, ett budskap som hela veterinärkåren måste hjälpas åt att sprida.

Johan Beck-Friis
Informationschef, SVF