2008-10-26
Stockholm

Remissvar rörande Jordbruksverkets uppdrag att vidare utreda den veterinära organisationen (Dnr Jo 2008/2384)

Stockholm den 26 oktober 2008

 

Jordbruksdepartementet
Djur- och livsmedelsenheten
att: Helena Northon
103 33 Stockholm

 

Inledning

Sveriges Veterinärförbunds (SVF) yttrande baseras på en sammanvägning av synpunkter från förbundets/Veterinärmedicinska Sällskapets sektioner som samlar veterinärer med särskild kunskap och verksamhet på olika djurslag respektive livsmedel oavsett inom vilket område de arbetar eller om de är företagare eller anställda. Eftersom utredningens förslag i så hög grad berör veterinärt företagande och samtidigt anställningsförhållanden (såväl hos statlig som privat arbetsgivare i fält) biläggs i sin helhet synpunkterna från förbundets underföreningar: Anställda Veterinärers Förening (AVF) respektive Företagande Veterinärers Förening (FVF); bilaga 1 och bilaga 2. Vi hänvisar också till SVFs remissvar på Veterinärutredningens betänkande (SOU 2007:24).

 

Övergripande kommentar till SJVs redovisning och huvudförslag

SVFs svar på Veterinärutredningen (Yttrande över betänkandet Veterinär fältverksamhet i nya former, SOU 2007:24) baserade sig på en analys av funktionen inom kärnområden som vi anser särskilt viktiga att bevaka relaterat till organisationen av fältverksamheten och för vilka veterinäryrket har ett särskilt ansvar. Med funktionen som utgångspunkt pekade förbundets remissvar på Veterinärutredningens betänkande på en organisation som i princip överensstämmer med huvudförslaget i Jordbruksverkets nu föreliggande redovisning av sitt uppdrag att vidare utreda den veterinära organisationen.

  • Veterinärförbundet stödjer därför, i princip, SJVs huvudförslag. Förbundet välkomnar att det föreslås aktiva åtgärder för att förbättra förutsättningarna för företagande veterinärer att åta sig statliga uppgifter och för att begränsa statens konkurrens med de veterinära företagarna men att en statlig distriktsveterinärorganisation (DVO) blir kvar som bas för smittskydds- och djurskyddsarbetet.

Veterinärförbundet anser att ”uppdelningen” av den veterinära fältverksamheten på privata, statliga, och av näringen anställda veterinärer försvårar en utveckling och anpassning av den veterinära fältverksamheten till ett modernt arbetssätt. Således stödjer vi SJVs förslag om ett tätare samarbete mellan privata och statliga veterinärer. Vi menar att förslaget är ett steg i den riktningen men att det är väsentligt att följa upp och rätta till regler som inte är anpassade till företagarnas faktiska förutsättningar att åta sig statliga uppdrag, för att intentionen om ett brett samarbete mellan statliga och privata aktörer ska kunna förverkligas. På samma sätt är det väsentligt att följa upp effekterna på smittskyddsarbete och djurskydd. SJV föreslår att en uppföljning av omläggningen ska ske 2011. Vi föreslår att man i stället bestämmer tidpunkten till exempelvis 3 år efter det att förändringen träder i kraft.

Då det gäller ersättning är vi inte säkra på hur SJVs text ska tolkas men vill framhålla att såväl då kostnader som ersättning till veterinärerna jämförs i den statliga verksamheten respektive när privat veterinär engageras måste den totala kostnaden för att driva respektive verksamheten räknas in.

Veterinärförbundet välkomnar vidare vissa särskilda förslag som presenteras i yttrandet:

  • Åtgärder vidtas för att uppnå ökad transparens avseende ekonomiredovisningen för användande av det statliga anslaget. Det är angeläget att DVOs nuvarande verksamhet genomlyses och anslagets användning där tydliggörs, särskilt eftersom det har betydelse för upphandling av motsvarande verksamhet av privata aktörer men vi vill framhålla att transparenta regler och redovisning av användningen av statliga medel är ett krav oavsett utförare i det förslagna systemet.
  • Ett externt intressentråd inrättas i syfte att följa utvecklingen inom den veteri­nära fältverksamheten. Till detta råd bör utöver representanter för berörda myndigheter även knytas relevanta företrädare för näringen och andra väsentliga avnämargrupper, anser SVF.
  • En tydlig uppdelning på beställarroll och utförarroll görs i relation till veterinär fältverksamhet. Den föreslagna förändringen innebär en tydligare uppdelning än nu vilket är positivt. Som SVF tidigare framfört anser vi dock att det finns ett principiellt problem med att beställare och en del av utförarna ligger inom samma myndighet även om det är svårt att se en annan naturlig huvudman.
  • Ett system med en avgiftsbelagd jourtelefon införs.

 

Det är olyckligt att en myndighet som berörs av förändringen utreder sin egen framtid eftersom objektiviteten i förlaget kan ifrågasättas. Redovisningen tar nästan uteslutande upp den befintliga organisationen och behandlar mycket summariskt privatiseringen som var den ursprungliga veterinärutredningens huvudförslag. Angående förbundets synpunkter på en privatisering av den statliga fältorganisationen hänvisas till SVFs remissvar på Veterinärutredningens betänkande (SOU 2007:24), där detta alternativ såsom varande utredningens huvudförslag den gången analyserades tämligen utförligt.

Vi vill i det följande förtydliga och fördjupa några av våra synpunkter på SJVs föreliggande redovisning och förslag som vi tidigare även framfört i SVFs remissvar på Veterinärutredningens betänkande förra året. Det avser såväl särskilda frågor i SJVs föreliggande förslag som frågor och problem som SJV inte alls berör, men som förbundet anser väsentliga att beakta i den veterinära fältorganisationen.


 

Särskilda synpunkter

Veterinärernas arbetsmiljö och kompetensutveckling

Förbundet vill peka på vikten av att bibehålla och främja en fortsatt utveckling av det stationsbaserade fältarbetet. Stationerna har betytt mycket för arbetsmiljön och skapat bättre förutsättningar för att veterinärerna ska kunna få ut semester på rimliga villkor och kunna delta i kompetensutveckling. Vi skulle därför välkomna åtgärder som även stimulerar till stationsbildning bland företagande veterinärer. Utöver de ovan anförda fördelarna med stationsarbetet ökar det också möjligheterna till veterinära anställningar inom privata företag i fältverksamheten. Det är i sin tur positivt för de veterinärer som inte vill vara egna företagare men ändå vara verksamma inom fältverksamheten och det förbättrar även möjligheterna för företagen att medverka i smittskyddsarbete och jourverksamhet. Att fler veterinärer kan dela på jourverksamheten är väsentligt för att arbetstidslagstiftningen ska kunna följas. Det har också sin bäring på bemanningen av stationerna.

Vi vill understryka vikten av att de privata veterinärer som av staten engageras som utförare får samma villkor för kompetensutveckling, m.m. som den statliga utförarorganisationen och att det avsätts mer resurser än idag till sådana insatser. 

Smittskyddet

Även om svensk djurhållning i dagsläget i allmänhet har ett gott smittläge, kommer behovet av ett effektivt smittskyddsarbete med säkerhet att öka i framtiden. Det goda läget har uppnåtts genom ett starkt statligt engagemang och ett gott samarbete mellan flera olika myndigheter, näringens organisationer och praktiserande veterinärer. Vi instämmer med SJV i att ett väl fungerande smittskydd förutsätter en organiserad ”brandkår” av speciellt utbildade och tränade veterinärer (modell ”epiteam”). Denna beredskapsorganisation ska vara snabbt mobiliserbar, kompetent och tillräckligt stor, samt ha en tydlig ledning och möjlighet till lång uthållighet.

Dagens smittskyddsorganisation med insatser av såväl statliga som privata veterinärer förefaller tämligen väl svara mot de behov som kan uppstå vid ”stora” utbrott, medan resurserna är alltför snålt tilltagna lokalt vid mer begränsade problem, såsom t.ex. vid upptäckt av Salmonella i en djurbesättning. Tillgången på lokalt tillgänglig arbetskraft vid utrednings- och saneringsarbete måste förbättras exempelvis genom att i större utsträckning engagera privatpraktiserande veterinärer i detta smittskyddsarbete. Det måste finnas veterinärer på fältet med kunskap tid och en beredskap för olika skeenden.  Denna kompetens måste kontinuerligt upprätthållas och uppdateras. För att tidigt reagera och rapportera vid första fallet av en för landet ofta ovanlig smittsam sjukdom krävs kunskap på många olika plan, tid, engagemang och även ett tydligt uppdrag att detta ingår i ens arbetsuppgifter.

 

Då DVO enligt SJVs huvudförslag blir en av flera utförare inom statliga åtaganden är det angeläget att inte heller DVO blir självklar som insatsledning i det veterinära smittskyddsarbetet.

Den senaste tidens erfarenheter talar för att uppdykande sjukdomar snarare upptäcks i screeningsprogram än av praktiserande veterinärer delvis på grund av att ”normalt sett” kliniskt allvarliga sjukdomar av olika skäl kan förväntas debutera med relativt lindriga symptom i Sverige. Det kan därför enligt vår uppfattning ifrågasättas om jourverksamheten har så stor betydelse för just smittskyddet som framhålls i SJVs redovisning. Utredningen har kanske en alltför snäv uppfattning om vad smittskydd (och även djurskydd) innebär. De viktigaste aktiviteterna sker i den förebyggande verksamheten samt i samband med levandedjursbesiktning inom slakterierna. Kliniska besök i besättningar omfattar inte alla djur över hela landet. Däremot kommer alla djur till slakt, förr eller senare.

 

Djurskyddet

Jourverksamhet

God tillgänglighet på jourhavande veterinärer tryggar snabbt insättande av behandling eller avlivning av sjuka djur för att skydda dem mot onödigt lidande vilka är viktiga djurskyddsaspekter. Även fortsättningsvis bör en ur djurskyddssynpunkt tillfredställande tillgång till klinisk veterinärservice för alla djur vara en offentlig uppgift. Vi vill dock framhålla att för lantbrukets djur är ett aktivt och kvalitativt förebyggande djurhälsoarbete, i vilket sjuklighet, olycksfall och förlossningssvårigheter förebyggs, nog så väsentligt för djurskyddet och välfärden.

Allt fler veterinärer upplever jourverksamheten som mycket belastande, vilket visats av flera tidigare undersökningar, och påverkar sannolikt deras val av sysselsättning. I dagsläget tar DVO det yttersta ansvaret för att upprätthålla en dygnstäckande jourverksamhet för alla djurslag. Kravet på jourtjänstgöring inom DVO utgör sannolikt ett hinder för nyrekrytering av veterinärer till fältverksamhet och är sannolikt en viktig orsak till svårigheter att behålla veterinärer inom denna karriärgren. På sikt riskerar därför jourkravet (nattetid) kvaliteten i försörjningen av veterinär verksamhet för lantbrukets djur (se vidare SVF:s remissvar på Veterinärutredningen). Vi menar att med de begränsade resurser som står till buds i dagens läge, och med den hållning till jourarbete som råder bland många praktiserande veterinärer, finns risk för en motsättning mellan upprätthållandet av dygnstäckande jour och försörjandet av kvalitativt djurhälso- och djursjukvårdsarbete under ordinarie arbetstid. Även om inte kravet på den statliga jouren grundas enbart på lantbrukets djur vill vi åter framföra att för lantbrukets djur borde, på sikt, behovet av nattjour utredas i samråd med näringen. För att begränsa det lidande som trots välfungerande förebyggande insatser skulle kunna uppstå under de timmar då veterinär inte kan nås, borde möjligheten av att utveckla en ambulatorisk avlivningsservice (motsvarande den tidigare ”nödslakten”) utredas.

Jourbördan per veterinär måste minska och jourverksamhet, generellt, samordnas på ett optimalt sätt. Därför stödjer förbundet att privata veterinärer på ett organiserat, avtalsbaserat sätt ska kunna medverka i den statliga jourverksamheten, liksom förslaget om att vidare utreda förutsättningarna för att införa ett system med en avgiftsbelagd jourtelefon. Även om veterinärernas benägenheten att gå jour om de inte ”är tvungna” kan ifrågasättas baserat på hur jouren upplevs, framhåller samtidigt ofta praktiserande veterinärer att man känner ett ansvar för ”sina” djurägare och deras djur även under jourtid vilket talar för att de kommer att medverka, särskilt om jourpassen inte kommer så ofta. Vi bedömer alltså att fler veterinärer behöver engageras i jourverksamheten och ifrågasätter hur det ska kunna komma till stånd inom ”befintliga ekonomiska ramar”. Antalet veterinärer inom DVO bestäms inte enbart av behovet under jourtid relaterat till arbetstidslagstiftningen utan även av belastningen under ordinarie arbetstid som redan idag på många stationer förefaller orimligt hög.

Förbundet anser att reglering av nivån på den statliga sjukvården för sällskapsdjur är väsentlig för att förebygga otillbörlig konkurrens med privata aktörer. Därför välkomnas de förslagna inriktningsdokument som på förhand ska ange nivån på den statliga hälso- och sjukvården för olika djurslag inom olika områden även om vi förutser att det blir svårt att formulera så precist som vore önskvärt. Förbundet anser att som regel ska statlig djursjukvård för sällskapsdjur avse basservice. Undantag kan vara vissa områden där det faktiskt inte finns annan veterinärvård inom rimligt avstånd, baserat på bedömning av det enskilda fallet. Om det finns annan veterinärvård att tillgå på dagtid vill förbundet understryka att nivån på den statliga djursjukvården för sällskapsdjur under jourtid skall anpassas till att primärt kunna ge smärtlindring, understödjande och/eller temporär behandling etc. i avvaktan på eventuellt behövliga mera resurskrävande åtgärder nästa dag hos en mera kvalificerad vårdgivare.

Bistånd i samband med djurskyddsärenden

En annan viktig aspekt av djurskydd är kontrollen av det reglerade djurskyddets efterlevande. Förbundet ser det ökade veterinära engagemanget i denna verksamhet genom bytet av huvudman för verksamheten som mycket positivt. Då det gäller veterinärt bistånd i samband med djurskyddsärenden finner inte förbundet det sannolikt att kundrelationen för distriktsveterinärer och privata veterinärer skiljer sig väsentligt åt. En kundrelation finns i bådas förhållande till respektive tillsynsobjekt vilket i viss grad försvårar ett objektivt tillsynsarbete.

Förbundet vill dock framhålla att en veterinär tämligen ofta ställs inför situationer då ställningstagande måste ske utan hänsyn till djurägarens gillande, oavsett om det är en viktig kund. Det ingår i yrkesrollen och en sådan integritet hos veterinären har allmänheten rätt att kräva. Då det finns särskilda skäl ska veterinären redan idag anmäla jäv och låta en kollega överta förrättningen. Stöd och kompetensutveckling avseende officiella veterinäruppgifter kan behöva utvecklas och förstärkas oavsett vilken typ av veterinär som ska utföra uppgifterna. Den veterinära medverkan i djurskyddsfrågor bör organiseras på samma sätt som föreslagits för arbetet inom smittskyddsområdet; genom avtal med intresserade, speciellt utbildade och tränade veterinärer oavsett deras organisationstillhörighet.

Förebyggande djurhälsovård

Utredningen tar upp den organiserade djurhälsovården men har knappast berört hur djurhållningen ska tillförsäkras en högkvalitativ förebyggande djurhälsovård inom fältverksamheten. Kompetenta förebyggande åtgärder har god effekt på såväl smittskydd som djurskydd med positiva effekter på folkhälsan och minskade utgifter för staten för utbrott av smittsamma djursjukdomar, tillsyn m.m. Genom minskad sjuklighet, olycksfall m.m. reduceras också behovet av djursjukvård och jour. Detta ska ses i ljuset av den oroande trend där allt fler veterinärer sägs upp från den organiserade djurhälsovården med risk för att denna utarmas.

Rekryteringsproblem av veterinärer till verksamhet med lantbrukets djur

Internationellt är bristen på veterinärer med inriktning mot lantbrukets djur ett uttalat problem. I Sverige har samma problem börjat göra sig gällande, såväl inom privat fältverksamhet som inom DVO. Samtidigt har yrket som fältverksam veterinär ur samhällelig synpunkt aldrig varit så angeläget som nu och det goda svenska djurhälsoläget kan äventyras p g a brist på veterinär kompetens. Hur kravet på jourtjänstgöring inom DVO kan påverka rekryteringen har vi belyst tidigare.

I många andra länder finns en väletablerade ”lärlingsorganisation” inom deras privata fältverksamhet där nyutexaminerade veterinärer kan få anställning. I Sverige saknas idag möjlighet till anställning som veterinär ”lärling” på ett mera organiserat sätt inom fältverksamheten.

Högskoleverket föreslog i utvärderingen av Veterinärprogrammet (Rapport 2008:3 R) att möjligheten till en veterinär AT-utbildning skulle utredas. Även om en sådan AT-tjänstgöring inte avser enbart fältverksamheten är det beklagligt att SJV inte tagit tillfället i akt att i den föreliggande redovisningen av sitt uppdrag utveckla möjligheten att inom ramarna för en något modifierad DVO erbjuda sådan AT-utbildning. På så sätt skulle de nyutbildade veterinärerna få bättre kompetens och känna större trygghet i arbetet vilket säkert är av särskild betydelse för benägenheten att söka sig till ambulerande verksamhet där veterinären även om han/hon är en del av ett team ändå ofta är ensam då besluten ska fattas avseende det enskilda sjukdomsfallet. Ett sådant positivt och övergripande ansvar för kvaliteten i den framtida veterinära fältverksamheten skulle stärka DVOs position. 

Dagens och morgondagens veterinärer prioriterar också allt tydligare teamwork, sparring, fritid och ett gott arbetsklimat på arbetsplatsen vilket måste beaktas om rekrytering av veterinärer ska kunna tryggas.  

Informationssystem

Liksom tidigare framfört tycker förbundet att det är positivt om tillsynsmyndigheten tar ansvar för att det finns ett väl fungerande rapporteringssystem att tillgå på frivillig basis. Om det ska utgöras av Vet@-systemet behöver användbarheten utvecklas. Att underlätta och kvalitetssäkra inrapporteringen från andra, på marknaden förekommande journalföringssystem, kan vara en väl så kostnadseffektiv insats. Som SJV föreslår bör de privata veterinärernas synpunkter och behov efterhöras. Vi instämmer också i att det är väsentligt att veterinärerna ska kunna få mer data tillbaka ur systemet och att det ska beaktas i valet av lösning.

 

Webbaserat veterinärregister och rapport av data

Veterinärförbundet anser att det är angeläget att få till stånd ett pålitligt och korrekt nationellt veterinärregister och stödde redan Veterinärutredningens förslag om att strama upp den allmänna rapporteringsskyldigheten för alla veterinärer avseende personuppgifter, adress etc. Då det gäller annan rapportering vill vi liksom tidigare understyrka att eftersom en omfattande rapportering är tidskrävande så är det viktigt att det finns ett tydligt syfte och att data som rapporteras faktiskt används för väsentliga ändamål. Det är också viktigt att beakta integritetsaspekter i den rapportering som avser företagens verksamhet. 
 

Övrigt

Även om det inte ingår i uppdraget till SJV vill SVF ändå ta upp några väsentliga frågor som behandlades i Veterinärutredningens betänkande.

 

  • Det finns redan idag ett uttalat behov av en samlad och reviderad veterinär lagstiftning och förbundet skulle därför gärna se att ett sådant arbete initierades snart.
  • Möjligheterna att bedriva en effektiv, skärpt och regelbunden tillsyn över veterinär verksamhet bör ses över och det behövs en förstärkt tillsynsvägledning. För tillsynens legitimitet måste den utövas med samma effektivitet över hela landet, med ett transparent regelverk och av en neutral funktion.     
  • Det finns ett behov av närmare anvisningar som kan underlätta tillämpningen av förvaltningslagens reglering av jävssituationer i veterinär yrkesutövning liksom av närmare anvisningar om sekretessregler för veterinärer.

  

 

Sveriges Veterinärförbund

Christina Arosenius

 

 

 

 

  ******* 

 

 

 

Bilaga 1

Till Sveriges Veterinärförbund

Remissvar från AVF, anställda veterinärers förening, gällande Jordbruksverkets redovisning av uppdrag att vidare utreda en veterinära fältverksamheten.

 

AVF yttrar sig enligt följande i SJV:s uppdrag att vidare utreda den veterinära organisationen:

 

I stora drag har denna, den senaste veterinärutredningen, vunnit på att det är expertmyndigheten som utifrån sin beställarroll har gett sin egen syn på sakproblemen.

Det viktigaste - smitt och djurskydd - framträder nu klarare än någonsin. De privatpraktiserande kollegornas ekonomiska klagan finns mer i bakgrunden.

För AVF är kärnverksamheten smitt- och djurskydd, i viss mån även profylaktisk arbete. Häst- och smådjursverksamhet bildar ekonomiskt en viktig verksamhet men betyder inte att kärnverksamheten får stå tillbaka.

 

AVF ser formuleringen "justeringar av den statliga bemanningen till följd av avtal med privata veterinärer" som en risk för omfattande uppsägningar eller flyttvång för distriktsveterinärer. Detta har inte tidigare förekommit som en del av utredningsförslaget i föregående veterinärutredning.

Man tar inte heller upp förhållandet att arbetstidlagen skall följas vilket i sig medför fler dv-tjänster eller färre arbetade dygn/helger per anställd dv. Eller fler kontrakterade privata aktörer.

 

För AVFs styrelse

Lars Erik Staberg

AVF-Dv

 

Genom Karin Lambertsson, sekreterare DVF

 

 

 

 *******

 

 

   

Bilaga 2

Till Sveriges Veterinärförbund

Remissvar från FVF, företagande veterinärers förening, gällande Jordbruksverkets (JV)redovisning av uppdrag att vidare utreda den veterinära fältverksamheten.

 

Sammanfattning

FVF anser att verket inte genomfört sitt uppdrag till fullo och att det skett i en anda av okunskap om privata veterinära företags positiva vilja och förmåga att utöva yrket med hög och jämn kvalité samt att fullgöra sina plikter gentemot samhället under en mer konkurrensneutral situation och ett öppnare Jordbruksverk. FVF påtalar uppenbara brister i konsekvens och förtäckta hinder för privatisering. FVF anser att Distriktsveterinärorganisationen (DVO) måste skiljas från JV.

FVF välkomnar den del av förslaget som möjliggör för privata företag att för sina veterinärer dels att erhålla motsvarande bidrag som de statliga för liknande, dels att erhålla status som officiell veterinär.

I följande text används beteckningen privata företag i stället för privatpraktiserade veterinärer då utredningens förslag måste kunna gälla även engagemang av privatanställda veterinärer. FVF anser att bruket av beteckningen privatpraktiserande veterinär är förlegad och bidrar till antaganden att det alltid rör sig om veterinär med enskild rörelse. FVF verkar för att veterinära företag ska våga och orka skapa nya arbetsplatser för veterinärer som föredrar anställning.

 

Alternativ 1.

2. Analys av utredningens huvudförslag

Den del av uppdraget som gäller förslag på betydande privatisering har inte utförts. JV har istället radat upp endast negativa omdömen från remissinstanserna för att sedan i på förhand ge upp försök att skapa ett förslag enligt direktivet. FVF anser inte att det är acceptabelt. JV har därmed berövat remissinstanserna möjligheten att kommentera förslag som skulle kunna vara i huvudlinje med FVF’s syn på hur verksamheten kan vara organiserad för att tillvarata den nyskaparkraft och effektivitet privat verksamhet står för vid lagom reglerade förhållanden. Med negligerandet av denna del av uppdraget vidgar JV på detta sätt den förtroendeklyfta verket har till uppgift att minska.

 

Alternativ 2

3.analys av alternativt förslag med statliga distriktsveterinärer och privatpraktiserande i samarbete

Förslagets uppdelning inom samma myndighet i beställarroll och utförarroll löser knappast den förtroendekris för JV som föreligger inom delar av veterinärkåren vad avser kontroll och konkurrens. DVO bör därför bolagiseras eller på annat sätt skiljas från JV.

Förslaget innehåller antagandet om ett minsta antal om 150 möjliga tillgängliga veterinärer i smittskyddsarbete och att dessa bör ha statlig anställning. Detta på grund av antagandet att privatanställda veterinärer inte går att mobilisera snabbt nog trots avtal. Under kapitel 5.1, rubriken Smittskydd, beräknar verket att 6% av nuvarande bemanning utgörs av lättillgängliga veterinärer inom nuvarande DVO, vilket betyder endast ett 20-tal veterinärer. DVO är också ekonomiskt beroende av sina kunder och måste sköta dessa även under tider när de 150 är i smittskyddsarbete. Förslaget innebär därför att JV anser att DVO i realiteten inte kan minska varpå förslag om öppning för det privata inte blir trovärdiga.

FVF saknar förslag som uttalat stimulerar till privat stationsbildning, något som underlättar kunskapsinhämtning och förmåga att avsätta en eller flera veterinärer i tillfälligt smittskyddsarbete.

Förslaget förutsätter offentlig upphandling. Det är viktigt att kraven för denna upphandling ska gälla även nuvarande DVO och då stationsvis. Vidare bör ”Beställaren” tillhandahålla kunskap och praktisk hjälp för företag att kunna kvalificera sig. Erfarenheter i övriga samhället visar att Lagen om offentlig upphandling skapar höga trösklar för små företag.

I förslaget sägs att verket ska kunna erbjuda att delta sådana ”privatpraktiserande veterinärer, med kunskap och erfarenhet av veterinär allmänpraktik”. FVF undrar då: vem ska undersöka och bedöma detta och efter vilka beskrivna baskrav? Ska inte veterinärexamen räcka? Om inte; på vilket sätt blir det annars bättre än de studenter och nyutexaminerade veterinärer som sätts i självständigt arbete inom DVO? Hur garanterar verket att kravet inte blir ett konkurrensmedel för ett förändringsmotvilligt verk?

Som en del av förslaget nämns att privata veterinärer ska kontinuerligt erbjudas avtal när det finns intresserade veterinärer och ett behov. Det står inte hur avveckling av statliga tjänster ska ske. Det är inte ett trovärdigt scenario att personalen ska aktivt arbeta för uppsägningar av verkets egen personal för att privata veterinärer eller företag vill slå sig in på ett område. Förslaget innehåller ingen specifikation kring hur gränsen dras eller vem som drar den.

I förslaget nämns endast ekonomisk ersättning.  JV behöver engagera långt fler veterinärer än idag för arbete under obekväm tid för att skapa attraktiva arbetsplatser efter den nya tidens krav. Idag finns på en del håll besvikna veterinärer som sannolikt kräver extra stor ekonomisk kompensation för att börja samarbeta med ett verk som uppfattats som alltför tuff konkurrent. Verket behöver därför även ha strategi som genom gott ledarskap och långsiktigt förtroendeskapande åtgärder tillvaratar privata veterinärers och företags vilja att ta ansvar. Andra kompensationer för att delta i samarbete kan vara fort- och vidareutbildning inom djursjukvård, djurskydd och smittskydd, hjälp med informationsmaterial till djurägare, gemensam annonsering mm. Förslagets ”Beställare” bör därför vara den som tillhandahåller dylikt på ett konkurrensneutralt sätt. Detta skulle kunna underlätta för privata företag att våga/orka ha anställda samtidigt som verket kan ställa motkrav på utnyttjande av dessa.

3.3  Kvalifikationsnivån på vården.

Ambitionsnivåerna är beskrivna i termer som kan tolkas på olika sätt. Beskrivande tydliga exempel på det statliga ansvarets basnivå på vård för djurskydd bör dock kunna skapas, rimlig inställelsetid kunna definieras osv. Den samlade kunskapen hos Veterinära ansvarsnämnden och SVS olika sektioner borde kunna anlitas för detta.

7.2 Analys och ställningstagande

Förslaget innehåller antaganden att det skulle vara svårare för en privat veterinär än för en statligt anställd att ta svåra beslut som går djurägaren emot. Eftersom även DVO’s veterinärer i huvudsak får provisionslön och det inom de flesta regioner finns andra veterinärer för djurägaren att vända sig till så är detta en falsk förevändning för JV att behålla status quo. Utredaren tycks utgå ifrån att privata veterinärer endast styrs av ekonomiska incitament. FVF företräder veterinärer som lever i en annan verklighet.

 

Stockholm 16 oktober 2008.

För styrelsen i FVF

Lennart Granström
ordförande