2004-09-19
Stockholm

Synpunkter på "Rapport om översyn av veterinärpogrammet"

Stockholm den 19 september 2004

Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap
Att.: Rauni Niskanen, Bernt Jones
Box 7084
750 07 Uppsala

Synpunkter på "Rapport om översyn av veterinärprogrammet"


Sveriges Veterinärförbund har beretts tillfälle att yttra sig över den rubricerade rapporten. Vårt yttrande grundar sig på synpunkter inhämtade från förbundets riksföreningar och sektioner. Eftersom hästsektionen inom Veterinärmedicinska Sällskapet lämnat sina synpunkter direkt till SLU har dessa inte vägts in i vårt yttrande. Förbundet vill lämna följande synpunkter.

Vi vill först kommentera den ambitiösa kartläggning av den nuvarande utbildningen som gjorts i arbetet som ligger till grund för rapporten, även om den innehåller vissa felaktigheter, men som säkert kan rättas till. Kartläggningen kan, i sig, vara av stort värde för utbildningens vidare utveckling.

Sammanfattning

Innan något beslut fattas om förändringar i utbildningsplanen anser vi att följande måste göras:

• Inventering och redovisning av samhällets behov av kompetens främst hos de nylegitimerade veterinärerna.

• Analys av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget som visar att den föreslagna utbildningen - kompletterad med undervisning och färdighetsträning inom grundläggande akutsjukvård för alla vanligt förekommande djurslag, för alla veterinärstudenter - kan genomföras inom disponibla ekonomiska ramar och leder fram till kompetens som räcker som grund för legitimation av alla veterinärstuderande.

• Frågorna om val och urval av studerande till de olika differentieringarna måste lösas i samarbete med studentorganisationen och reglerna klargöras

• Analys som visar att den föreslagna utbildningen, kompletterad enligt fg punkt, kan införas och genomföras med upprätthållande av en god nivå på lärarnas och studenternas arbets- och studiesituation och fysiska och psykosociala arbets- och studiemiljö

• Redovisning av att en tillfredställande tillgång till kompletterande vidareutbildningsplatser i en ”extra” differentiering efter examen, öppen även för enskilda studerande, kan finansieras

Veterinärförbundet anser att det kan finnas goda alternativ till förändringar av utbildningen, men med bibehållen bredd och gemensam grundutbildning för alla studerande, som kan möta samhällets behov av fördjupade kunskaper för det ökade antalet studenter, inom disponibla ekonomiska ramar. Sådana bör också utredas innan beslut om ny utbildningsplan fattas.

Om därefter beslut fattas om att en differentiering av utbildningen ska införas förordar vi en uppdelning på två inriktningar: stordjur/veterinär folkhälsovetenskap respektive smådjur.

Allmänt

Avsaknad av inventering av samhällsbehov och analys av ekonomiska konsekvenser

Förbundets grundläggande inställning är att veterinärutbildningens största tillgång är att den ger en så bred kompetens och att fördjupning på djurslag eller andra inriktningar bör ske efter grundutbildningen. Vi avfärdar dock inte en differentiering av veterinärutbildningen som en möjlighet men rapporten har några så fundamentala brister att det egentligen inte går att ta ställning till förslaget om ny utbildningsplan, i sig. Rapporten saknar både en inventering/utredning av vilken kompetens hos nylegitimerade veterinärer som samhället behöver och en analys av hur den föreslagna utbildningen ska kunna genomföras inom fakultetens ekonomiska ramar.

Fakulteten åsidosätter därmed både innebörden i uppdraget från SLU:s styrelse (2003-04-29) att utbildningen ska anpassas till ”förändringar i omvärlden och till samhällets behov” och att ”utbildningen skall bedrivas inom disponibla ekonomiska ramar” - och Jordbruksverkets uttryckliga uppfattning i sin Rapport 2004:4 "Analys av den veterinära situationen - med en arbetsmarknadsprognos: ”Jordbruksverket vill liksom i delrapporten, åter poängtera vikten av att en inventering av samhällets behov av veterinärkompetens genomförs. Den bör ligga till grund för förändringar av utbildningens utformning".

Innan samhällets behov av kompetens främst hos de nylegitimerade veterinärerna är kartlagt och de ekonomiska konsekvenserna av förslaget är belysta på ett rimligt vederhäftigt sätt är det egentligen inte meningsfullt att ta ställning till många detaljer i förslaget eftersom varken målet för veterinärutbildningen sett i ett samhällsperspektiv eller möjligheterna att genomföra den föreslagna utbildningen med acceptabel kvalitet, kan bedömas.

En omvärldsanalys bör också innefatta en belysning av erfarenheter och konsekvenser i de länder där differentiering redan införts.

De ekonomiska förutsättningarna för att genomföra utbildningen påverkar - förutom utbildningskvaliteten - starkt både lärarnas och studenternas arbets- respektive studiesituation. Båda grupperna upplever redan nu stor stress på grund av arbetsintensiteten och det omfattande och ryckiga förändringsarbete som pågår vid SLU. En så genomgripande förändringsprocess som förslaget i rapporten medför ställer stora krav på att både förslaget och genomförandet är mycket väl underbyggt, analyserat och förankrat innan beslut fattas.

Några synpunkter på förslaget

Kompetens efter genomgången utbildning

Vi ifrågasätter om veterinärerna efter genomgången utbildning enligt förslaget verkligen har kompetens för att självständigt arbeta inom alla veterinära områden och därmed uppfyller kraven för legitimation. Det är vår uppfattning att veterinärutbildning ska leda fram till en kompetens som är tillräcklig för legitimation av alla veterinärstuderande. Nivån på den kompetensen är inte något godtyckligt. Den ska styras av att legitimationen framför allt är en "varudeklaration" gentemot allmänheten där den legitimerande myndigheten "garanterar" att den nylegitimerade veterinären har kompetens att självständigt utöva veterinäryrket. Det är den kompetensen som grundutbildningen måste ge. Jordbruksverket tydliggör detta i sin Rapport 2004:4: "Efter examen ska veterinärerna kunna arbeta självständigt inom de olika verksamhetsområdena." Ansvaret för utveckling av kompetens som därutöver behövs eller är önskvärd i viss yrkesutövning, både som anställd och som privatpraktiserande, ligger primärt på arbetsgivarna och den enskilde. Fördjupade kunskaper under grundutbildningen får inte uppnås på bekostnad av en bred nödvändig grundkompetens. Behov av ytterligare fördjupning måste tillgodoses genom vidareutbildning.

I den bästa av världar ska veterinärerna naturligtvis bara arbeta inom den inriktning som de har fått fördjupad utbildning för, men legitimationen ger full behörighet. Den kliniska patientbaserade träningen som är gemensam för alla studenter enligt förslaget måste bl a med hänsyn till patientunderlaget bli marginell, om ens någon. I rapporten talar man om nivån för ”primär djursjukvård”. Primärvård inom den veterinära sektorn har stora inslag av akutsjukvård. I den föreslagna gemensamma utbildningen ingår dock varken grundläggande akutsjukvård på våra vanliga djurslag eller - minst lika viktigt - någon färdighetsträning eller tillämpad undervisning då det gäller praktisk livsmedelskontroll. Grundutbildningen för alla veterinärer måste ge nödvändig kompetens för att självständigt kunna bedriva grundläggande djursjukvård på alla djurslag och för att kunna upprätthålla grundtjänster inom livsmedelskontrollen - liksom den kompetens som behövs för att veterinären ska kunna fullgöra minst sina lagstadgade uppgifter inom smittskydd, djurskydd mm.

Graden av bredd i veterinärutbildningen har också viktiga arbetsmarknadsaspekter. Den påverkar flexibiliteten i rekrytering av veterinär arbetskraft och möjligheterna till sysselsättning för den enskilde veterinären. De samhällsekonomiska effekterna är uppenbara i termer av tillväxt och arbetslöshet. Undersökningar har också visat att bristande kompetens för att utföra sina arbetsuppgifter är en viktig anledning till stress och utbrändhet i arbetslivet.

Relevansen av ett så omfattande examensarbete som 20 poäng i en yrkesutbildning kan ifrågasättas men ligger, såvitt vi förstår, utanför SLU:s mandat att fatta beslut om.

Förslagets ekonomiska konsekvenser

Vi ifrågasätter att den föreslagna utbildningsplanen kan genomföras inom disponibla ekonomiska ramar. Det har dock varit svårt att jämföra antalet poäng för ett ämne i den nuvarande och den föreslagna utbildningsplanen. Uppgift om kursernas poäng i den nuvarande utbildningen motsvarande tabellen över den föreslagna utbildningen på sista sidan i rapporten hade underlättat.

Även om det kan förväntas att utbildningen får ett ökat antal studentbaserade prestationsersättningar med ökat antal studenter så kan, vid en enkel beräkning, konsekvenserna för de tunga institutionerna/ämnena inom differentieringarna bli en ökning av prestationsersättningarna som inte tillnärmelsevis står i proportion till den dramatiska ökningen av de samtidiga lärarinsatserna som krävs. Detta bottnar bl a i den parallellundervisning som vissa institutioner måste genomföra, med mycket gruppundervisning och individuell handledning, för åk 3, 4, 5 och 6, samtidigt. I åk 6 ska 100 studenter handledas i var sitt 20p examensarbete! Den kliniska parallellundervisningen belastar också hårt tillgången till patientbaserad undervisning inom fakulteten och kommer sannolikt bara, som förslaget ser ut, att kunna erbjudas fördjupningsstudenterna. Ska utbildningen kunna genomföras med acceptabel kvalitet, relaterat till legitimationen, och med rimliga arbets- och studieförhållanden för lärare och studenter förefaller den bli mycket kostsam. Fakulteten måste visa att den föreslagna utbildningen faktiskt inte blir dyrare per student än den nuvarande för att uppfylla uppdraget från SLU:s styrelse.

Det bör dock noteras att Jordbruksverket, föredömligt, har en något annan utgångspunkt än SLU:s styrelse och sätter kvalitet och resurser som en förutsättning för en ökad antagning av studenter. Verket skrev i sin Rapport 2004:4: "…….. Vid en ökning av antalet studieplatser är det, enligt Jordbruksverkets uppfattning, viktigt att resursbehovet beaktas så att utbildningens kvalitet inte äventyras".

Vi anser att de ekonomiska konsekvenserna måste belysas både totalt för fakulteten och på institutions/ämnesnivå, för att visa om förslaget faktiskt går att genomföra inom disponibla ekonomiska ramar, innan något beslut fattas. Det måste också inkludera kostnaden för den erforderliga praktiskt kliniska träningen utanför fakulteten liksom lokalkostnaderna efter erforderliga ombyggnader.

Lärarnas arbetssituation

Den ekonomiska analysen har en nära koppling till lärarnas arbetssituation. Den höga arbetsbelastningen med mycket övertidsarbete bland universitetslärare är väl dokumenterad. På SLU utsätts också lärarna för stor stress och mycket extra arbete på grund av de stundtals mycket röriga förändringsprocesser som sedan länge pågår vid universitetet. Universitetslärarna ska utöver undervisning ha tid till forskning, egen förkovran inom ämnesområdet, personlig och pedagogisk utveckling och allmänt institutionsarbete. Det ska hinnas med inom ordinarie arbetstid. Utöver att forskning är basen för vetenskaplig utveckling och universitetsutbildning så har den en direkt påverkan på fakultetens ekonomi eftersom en avsevärd del av resurserna utgörs av externa forskningsanslag. Har inte den enskilda läraren-forskaren tid eller ork att skriva forskningsansökningar och sen utföra forskningen med god kvalitet så minskar resurserna dramatiskt.

Oavsett hur utbildningsplanen för veterinärutbildningen ser ut eller vilka förändringar som genomförs är det ett krav att lärarna ska ha en rimlig arbetssituation och en bra arbetsmiljö både fysiskt och psykiskt. Det gäller också studenterna.

Antal veterinärstuderande

SLU:s beslut att öka antagningen till 100 studenter per år i veterinärutbildningen stärktes av Jordbruksverkets arbetsmarknadsprognos i rapport 2004:4. En prognos är alltid behäftad med viss osäkerhet och ska därför användas som en vägledning för eventuella åtgärder - inte tas till intäkt för genomgripande förändringar. Vi anser att det bästa vore att avvakta effekterna av den nyligen genomförda ökningen till 82 studenter något, innan antalet ökas ytterligare. Att överutbilda veterinärer med arbetslöshet som följd är inte rätt metod att få vikarier till verksamheter där arbetsvillkoren är dåliga och vore direkt oansvarigt med tanke på arbetslöshetens samhällsekonomiska konsekvenser och vilka allvarliga bekymmer det åsamkar den enskilda personen. Att avvakta något, skulle också ge tid för att seriöst undersöka möjligheten till andra förändringar i utbildningen som skulle kunna möta samhällets behov av veterinärkompetens och kraven på kostnadseffektivitet på ett bättre sätt än en differentiering - och med ett mindre genomgripande förändringsarbete.

Differentiering

Förbundet ser en differentiering som en möjlighet till en förbättring av den veterinära grundutbildningen. En eventuell differentiering måste dock utöver att möta det grundläggande samhällsbehovet av kompetens (legitimation) också säkra kvaliteten i kunskaper och färdigheter inom den valda fördjupningsgrenen.

Om en differentiering ska införas förordar vi en uppdelning på två inriktningar: stordjur/veterinär folkhälsovetenskap respektive smådjur. Klinisk färdighetsträning på djurslag inom primärproduktionen är nödvändig för att kunna tillägna sig nödvändiga kunskaper inom livsmedelsområdet under utbildningen. Kopplingen mellan livsmedelsproducerande djur och livsmedel är uppenbar även i praktisk yrkesutövning och om den kopplingen går förlorad får det allvarliga konsekvenser för smittskydd, djurskydd och inte minst livsmedelssäkerheten. Fältveterinärer i många områden måste dessutom tjänstgöra både som kliniker och inom livsmedelskontroll. Att häst och produktionsdjur ingår i samma inriktning motiveras väl av det stora antalet veterinära arbetstillfällen som avser blandad stordjurspraktik. Bredden i en sådan inriktning är troligen också attraktiv för studenterna. Bredden innebär dock också en risk för att det blir för lite fördjupningsutbildning inom varje djurslag respektive folkhälsovetenskap, som också påpekas i rapporten.

Dimensionering av inriktningarna

Veterinärer med en "smalare" utbildning medför en minskad flexibilitet på arbetsmarknaden både vad gäller rekrytering av arbetskraft och veterinärernas möjlighet att få arbete. Det måste beaktas synnerligen noga med tanke på både tillväxt och arbetslöshetens allvarliga konsekvenser både för samhällsekonomin och den enskilde. Därför måste grundutbildningen för alla veterinärer ge en kompetens som gör att man klarar av privat klinisk praktik och arbetsuppgifterna i de ”vanligaste” veterinära grundtjänsterna, dvs är brett "användbar".

En differentierad utbildning kräver ändå en fortlöpande inventering av arbetsmarknadens behov inom olika inriktningar och anpassning av dimensioneringen av utbildningens olika inriktningar.



Val och urval av studenter till de olika differentieringarna

Antalet platser på de olika differentieringarna berörs knappast i rapporten men det är självklart att studenterna inte kan komma att få välja inriktning fritt. Rapporten lämnar frågan om urvalskriterier öppen. Om inte platserna ska lottas ut återstår urval på basis av graderade betyg. Den studierelaterade stressen bland veterinärstudenterna är väldokumenterad och införande av graderade betyg skulle förvärra situationen. Det får därför inte ske.

Det är mycket olyckligt för den enskilde individen att först lägga ner tre års studier och därefter inte få studera i den inriktning han/hon från början avsett. Ur den aspekten vore det rimligast att vid en eventuell differentiering anta studenterna till en viss gren redan från början av studierna. Å andra sidan skulle det troligen leda till många "fel-val".

De här frågorna måste lösas i samarbete med studentorganisationen och klargöras innan beslut fattas om en differentiering av utbildningen.

Kompletterande utbildning

Differentierad utbildning kräver ökad tillgång till vidareutbildning, särskilt extra platser i differentieringarna för komplettering med en "extra" differentieringsutbildning efter examen.

Om man efter ett antal års studier på grund av platsbrist tvingas in i en inriktning som man inte valt leder detta förmodligen till att man efter avslutad utbildning kommer att söka sig till verksamheter där man har ett sämre utgångsläge än sina kollegor som har "rätt" utbildningsinriktning eller försöker få tilläggsutbildning som enligt förslaget kan ges av fakulteten som ”betald uppdragsutbildning eller i andra former som ger intäkter”.

Uppdragsutbildning är per definition (Högskoleverket) inte ens öppen för enskilda individer och universitetsutbildning som erbjuds enskilda studerande i Sverige får inte beläggas med avgifter för dem. Extra platser i differentieringarna för kompletterande utbildning, öppna även för enskilda veterinärer, bygger alltså på att ytterligare medel skulle tillskjutas inom SLU eller från regeringen till det. Det kommer naturligtvis inte att ske eftersom anslagen till nuvarande utbildning kontinuerligt har skurits ner. Det är alltså inte troligt att det ens skulle bli möjligt att läsa en "extra" differentiering efter examen för enskilda veterinärer.

Försörjningen under studier i en "extra" differentiering är också ett problem eftersom den maximala summan studiemedel som beviljas i princip är förbrukad efter genomgången veterinär grundutbildning.

Hur kompletterande utbildning ska finansieras berörs bara flyktigt i rapporten trots att det är en mycket viktig förutsättning för om en differentiering över huvud taget är realistisk att genomföra. Detta måste alltså absolut klargöras innan det fattas beslut om en differentiering.

Alternativ till differentiering av utbildningen

Med utgångspunkt i den inventering av nuvarande utbildning och lärarnas undervisningsinsatser som redovisas i rapporten borde det, realistiskt, vara möjligt att göra kostnadseffektiviserande förändringar med bibehållen bredd och gemensam grundutbildning för det ökade antalet studerande, liknande den nuvarande med en elektiv termin. Fortfarande skulle dock tillgången till patientbaserad klinisk träning vara ett problem. Färdighetsträning utanför fakulteten är också förenad med kostnader men bör inte avfärdas som en möjlighet utan att närmare utredas. Det skulle också ge de blivande veterinärerna en ökad insikt i arbetslivet. Andra kostnadseffektiviserande åtgärder kan vara en ökad samverkan med andra universitet främst i den prekliniska utbildningen och ett rejält tag mot överlappningar och upprepningar i undervisningen. I en sammanhållen utbildning undviker man de speciella problem och kostnader som är förknippade med den mycket omfattande dubbelundervisningen i den föreslagna differentierade utbildningen, som kräver mycket resurser i form av samtidigt förlagda lärartimmar. Det här kräver inte ett särskilt omfattande utredningsarbete och vi anser att även detta bör utredas innan man fattar beslut om en differentiering.

Även möjligheten av införande av en tid handledd tjänstgöring inom olika verksamhetsområden efter examen bör åter prövas seriöst. Förutsättningarna för detta har dramatiskt förbättrats sedan det utreddes senast, för flera decennier sedan. Det skulle definitivt kunna frigöra tid i grundutbildningen för fördjupad utbildning inom angelägna områden och samtidigt påtagligt öka veterinärernas skicklighet när de legitimeras. I praktiken förekommer informellt redan sådan handledd tjänstgöring med lön för nyutexaminerade veterinärer i begränsad omfattning. Det vore inte mer än rätt mot alla parter om den formaliserades. Förutsättningen för att bygga ut och formalisera den som en tjänstgöring för alla veterinärerna före legitimation bör alltså utredas innan det fattas beslut om en differentierad grundutbildning.

Karin Östensson
Sveriges Veterinärförbund